Trygg på läktarplats

Nu i dagarna släpptes årets förmodligen största spel. Jag vill i ärlighetens namn försöka med och hinna spela allt, men jag kommer inte spela StarCraft 2, inte på ett bra tag i alla fall.

Den främsta anledningen är att jag aldrig någonsin har spelat StarCraft. Jag vet, det är lite pinsamt, framförallt då jag har anlag av att gilla RTS. Men det har helt enkelt aldrig blivit av – dock kanske det är ett av spelen som jag sätter mig ned med under sommaren. I vilket fall som helst så känner jag att jag vill börja i rätt ände och därav hoppar jag StarCraft 2 för nu.

En andra anledning är givetvis att min PC helt enkelt inte håller måttet. Detta är något som jag tänkt göra något åt rätt länge, men i dagsläget finns det många saker som ligger före på ”att köpa”-listan.

Det känns ändå bra att inte Spela StarCraft 2 – jag kommer göra det någon gång i framtiden och det kommer troligtvis vara lika fantastiskt då. Så jag sitter gladeligen på läktarplats och beskådar den hysteri som spelet för med sig. Det kan vara rätt underhållande det också.

Sällsynt småsint

I min bok har Rare har alltid varit en av de mest oförutsägbara och konstigaste utvecklarna på marknaden. På ”pixeltiden” gjorde de många bra spel, men sedan Microsoft köpte upp dem har de inte kunnat imponera vidare mycket på mig.

MundoRare är var en sida av fans, för fans, till Rare. De jobbade hårt för att bevara den glans som utvecklarna en gång i tiden hade omkring sig – och försökte idogt belysa att de spel som Rare släppte var betydligt bättre än vad den allmänna jargongen sa. De var också duktiga på att belysa de mindre spelen, och besöker man MundoRare.com kan man tydligt se att det finns fanns en stor portion ambition bakom sidan.

De tyckte också att de skulle visa upp allt detta genom att spela in och producera en dokumentärfilm, i samband med att Rare nu i år firar 25 år som spelföretag. Dokumentärfilmen skulle visa på det fina spelbibliotek som företaget ändå har, personerna bakom hade tillgång till nödvändig utrustning och flera av dem var också skolade inom film och journalistik. De skickade en ansökan till Rare med deras förslag, deras projekt skulle inte kosta Rare några pengar alls, de behövde bara få ett godkännande.

Men de fick kalla handen. Tydligen skulle en dokumentär av denna typ inte ge en rättvis bild av vad företaget representerar idag. Och på ett ironiskt sätt så har representanterna från Rare rätt i det, eftersom den dokumentär som var planerad skulle visa på att Rare är ett betydligt bättre företag än vad de i själva verket är. Rare har inte gjort något vettigt på väldigt länge och med Kinect Sports i startgroparna verkar vi inte se en ljusare morgondag inom den snaraste framtiden.

Sådana här saker blåser mig av stolen. Jag hade inte samma fascination och kärlek gentemot Rare innan denna nyhet nådde mig – nu är det bara med avsky och kräksmak i munnen som jag tänker på företaget. Rare kan kort sagt dra åt helvette – vilket gänget bakom MundoRare också verkade tyckta då de har nu lagt ner arbetet med sidan.

Det här är en sammanfattning, blandat med väldigt personliga åsikter (du läser trots allt en blogg). Läs mer om hela händelsen via denna länk.

Mesiga utvecklare gräver sin egen grav

Det är nu 1 ½ år sedan Killzone 2 släpptes. Det blev inte den succé som Sony kanske hoppats på, men spelet sålde bra och genererade tillräckligt med pengar för Guerilla Games så de kunde fortsätta jobba på en uppföljare. Jag gillade Killzone 2 mycket. Helghan kändes verkligen som en annan planet, en tung, skitig och industriell värld. Ungefär som om Saruman fått fortsätta sitt bygge in i futuristisk tid.

Helghan. Du är inte välkommen hit.

Det fanns dock en skara som direkt jämförde Killzone 2 med bland annat Call of Duty 4, och gav spelet kritik eftersom Infinity Wards spel var så mycket mer tillgänglig. Den främsta aspekten som gruppen syftade på var kontrollen och hur seg och tung den kändes i Killzone 2. Å ena sidan rättfärdigad kritik då kontrollen är en av de, om inte den viktigaste aspekten för ett tilltalande gameplay. Men jag personligen såg aldrig kontrollen som ett problem, snarare något som tillförde spelet en känsla, en för mig rätt unik känsla. Ogästvänligt, skulle jag nog kalla det. Helghan är ingen angenäm plats att vara på, och som invaderande soldat bör det inte vara helt lätt att sikta och skjuta. Kom ihåg, du spelar ingen genetiskt överlägsen individ i Killzone 2, du spelar en helt vanlig soldat. Och livet för en soldat på Helghan bör suga.

Men Guerilla Games gav med sig och och lovar nu att Killzone 3 kommer ha helt annan känsla i kontrollen. Jag tror att talesmannen t.o.m. hade ordet ”mainstream” med i sitt uttalande. Detta är något jag hakat upp mig på och jag ställer mig väldigt frågande till om vi fans verkligen bör ha såhär mycket inflytande på spelutvecklare?

Ett annat scenario ser vi eventuellt i Infamous 2 där de till en början såg ut som huvudkaraktären Cole bokstavligen skulle få ett nytt ansikte i uppföljaren. Jag vet inte om Sucker Punch hade en tanke med denna makeover, men nu låter det som att man har ändrat sig, att Coles utseende kommer vara i stort sett intakt i uppföljaren nästa år.

Det här blir nu något av en paradox då jag för inte alls så länge sedan skrev ett inlägg med kritik mot förändringarna. Och nu menar jag inte att jag på något sätt har påverkat Sucker Punch med mitt inlägg. Nej, det jag reagerar på är snarare min egen reaktion, om man nu kan göra det. Jag rynkar på näsan åt den Bend over-mentalitet som verkar finnas bland vissa utvecklare.

Visst är det skönt att se utvecklare som lyssnar på sina fans, men faktum är att fansen i de allra flesta lägen sitter på betydligt mindre kunskap och erfarenhet än utvecklaren, och de som hörs bäst vet inte bäst. Som utvecklare för det ännu mycket unga mediet spel måste man våga bryta ny mark, för att göra det måste man kunna motta kritik utan att skita ner sig och ändra på det man skapat. Om Sucker Punch hade en tanke med Coles nya utseende lär vi aldrig få reda på, de böjde sig frammåt och gjorde som vi sa.

Fan ta dem.

Söndagslistan: Spelhösten 2010

Det här året är ju som bekant lite bakvänt. Många stortitlar har redan släppts och även om det finns mycket spel att se fram emot i höst så väger de inte upp mot den fantastiska våren som vi har haft under 2010.

Men den har ju ändå passerat, och det börjar bli dags att vi fokuserar på framtiden. Här nedan gallrar jag ut fem spel som ser lovande ut inför spelhösten 2010.

Topp 5: Spelhösten 2010

På förhand ser just denna höst ganska blek ut, men det är som alltid svårt att sia om sådant på förhand. Förhoppningsvis finns en del överraskningar bland spelen som släpps, dock så är det inget som jag fokuserar på i denna lista. Jag listar snarare de spel som du redan nu kan förboka, eftersom de med allra största sannolikhet kommer uppfylla förväntningarna flera gånger om.

Maffia 2

Det första Maffia-spelet slog ner som en blixt från klar himmel för mig. Jag hade inte sett något alls av spelet innan, då en kompis en dag gav mig cd-romen med spelet. Och det passade ju mig som handen i kavajfickan! Jag älskar köttiga, tunga Maffia-filmer och det tog Maffia verkligen vara på. Nu är det snart 8 år sedan det kom och uppföljaren har jag bevakat betydligt mer. Det ser snuskigt bra ut, både i rena stillbilder men även i rörelse. Och miljön, staden man befinner sig i, ser extremt lockande och tilltalande ut.

Gran Turismo 5

Jag är inget Petrol Head. Visst följer jag Top Gear slaviskt och har en åsikt om i stort sett varenda fabriksbil som finns, men målgruppen för Gran Turismo 5, den passar jag inte in i. Ändå har jag förbokat, ändå längtar jag. Gran Turismo är synonymt med Playstation och vi har väntat länge på del fem till Playstation 3. Förhoppningsvis så får vi det nu i år, likt amerikanerna, och förhoppningsvis så lever de upp till alla förväntningar flera gånger om. Det är svårt att se det nu, men Polyphony Digital har överraskat mig och många andra förut. Vi kommer nog få valuta för våra pengar ändå.

Dead Rising 2

Jag älskar zombies. Korrektion; Jag älskar att döda zombies. Man skulle kunna tro att det borde vara uttjatat och förlegat vid det här laget, men jag säger fortfarande ”- Ja, tack” vid varje erbjudande. Dock så spelade jag aldrig Dead Rising. När det släpptes spelade jag fortfarande Playstation 2 och kunde inte bry mig mindre om Xbox 360 och ”den nästa generationen”. Många menar därför att jag missat något när spelet helt gled förbi mig, och jag tror att de kan vara något på spåren. Det känns dock lite onödigt att plocka upp originalet nu, istället sitter jag som på nålar inför tvåan. Dead Rising 2 släpps dessutom till PS3, där jag har alla mina vänner, och när spelet dessutom innehåller ett Co-op läge börjar fler och fler bevis peka mot att Dead Rising 2 kan bli årets zombieslaktar-fest.

LittleBigPlanet 2

Ingen större överraskning här. Jag har skrivit om mina förväntningar på LBP2 tidigare och dessutom är jag en av dem som anser att det första spelet fortfarande är fantastiskt. Del två ser helt makalöst bra ut. Jag är ingen vidare banbyggare, men jag tar mer än gärna del av alla de banor som de som kan skapa banor tillför communityn. Det är det som är det fina med just den här kakan, för att delta behöver man inte bidra, om man inte vill. Och jag tror inte att någon kan förutse de fantastiska banor som LBP-communityn kommer ta fram. Och en Sackboy är dessutom fortfarande väldigt söt. Bara det är värt en förbokning.

Metroid: Other M

Här handlar det egentligen bara om att våga hoppas. Farhågorna är många och skeptisk har jag varit länge. Ändå ryste jag till av välbehag när jag såg trailern som visades upp under E3. Jag gillar den grafiska stilen, den känns Super Metroidig utan att för den delen se gammal ut. Och lyckas man bara fånga den stämning som de tidigare spelen genomsyrats av så tror jag att det här faktiskt kan bli årets spel. Låt oss bara hoppas att man inte förstör Samus med långa cut-scenes med en risig röstskådespelare, eller att den rätt nymodiga kontrollmetoden ställer till med mer bekymmer än vad den tillför spelet. Som sagt, farhågorna är många, men jag har bestämt mig för att våga hoppas.

–

Där har vi det. Fem riktigt bra spel under en höst är faktiskt inte illa pinkat alls. Kanske lite tråkigt att vi endast ser uppföljare i den här listan, men så ser branschen ut idag. Summerat med våren och faktiskt också delar av sommaren så är nog 2010 ändå ett år som kommer gå till våra historieböcker som ett av de bästa spelåren någonsin. Det börjar bli tjatigt att säga det, men Vår bästa tid är nu.

Troféjakten: Min första Platina

Under den pågående troféjakten så tog Söder sin första platina i och med spelet Borderlands. Givetvis blev jag avundsjuk, men tänkte samtidigt att det egentligen är en enkel match. ”- Jag har ju många spel i hyllan som jag kan plocka platina i, bara jag vill” tänkte jag.

Nu under helgen avbröt jag mina äventyr i Rapture för att göra slag i saken. Lotten föll på Heavy Rain, mestadels för att jag blev sugen på att spela spelet igen efter en kortare diskussion med en vän här om dagen. Hur som helst, jag började spela och allt gick bra. En hel del tid gick åt till att beskåda eftertexterna, eftersom en trofé förtjänas genom att se alla typer av slut i spelet. Varför man inte kan skippa/spola eftertexterna den andra, tredje eller elfte gången man ser dem, ska jag låta vara osagt.

Tillslut var det bara en trofé kvar innan platina. En trofé som man kan vinna under ”Björnen”-utmaningen. Det tog sin tid och med lagom timing bestämde sig också min PS3 för att vid ett försök frysa sig, mitt under kapitlet. Jag var lagom glad.

Men så tillslut så stod samtliga planeter i linje, jag hittade det inre lugnet och klarade utmaningen. Jag hade från början tänkt att filma ögonblicket då trofén poppade, men jag var helt enkelt inte beredd på den, efter otaligt många misslyckanden. Jag han dock med två bilder, som dels visar den sista förbannade bronstrofén, och givetvis också min första platina någonsin. Jag är mycket stolt.

Just nu känns det som att Söder inte har en chans. Sedan senaste inlägget om denna jakt så har jag gått om honom och upp på nivå 12. Men efter jag dingat nivå 12 upptäckte jag snart att det krävs betydligt fler troféer för att öka på procentmätaren än tidigare. Efter lite forskning visar det sig att det krävs mer än dubbelt så mycket ”trofé-poäng” att gå från nivå 12-13 än nivå 11-12. Detta indikerar på att denna jakt kommer ta betydligt längre tid än vad jag från början trodde.

Men i vilket fall, jag är oerhört stolt över helgens prestationer och pressenterar avslutningsvis den rådande ställningen i troféjakten mellan Anders och Söder, 2010:

Jolt, is that you?

Jag saknar Jolt Cola. Varenda gång jag besöker Videohallen i Bollnäs och inser att de inte längre säljer drycken dör en liten liten del av mig.

Givetvis har jag länge letat ersättare, utan vidare lyckat resultat. Red Bull i all ära, men det är inte riktigt samma nördkärlek med en renodlad energidryck. Gamers, eller nördar om man så vill, behöver en egen nationaldryck – Red Bull kan aldrig bli den drycken.

Enter Extreme Cola. Samma tanke och koncept som Jolt Cola. ½ Cola, ½ energidryck.  Smakar givetvis inte lika bra, men det kan vara en vanesak också. Jolt Cola kommer troligtvis aldrig igen, och då fungerar Extreme Cola som ett hyfsat substitut.

Är inne på min tredje burk nu och iskall från kylen är den inte dum alls. Inte heller så dumt att den har en minst sagt attraktiv prislapp. 5 spänn på Willys kan man leva med.

Så jag ska nog köpa på mig ett flak i väntan på Jolt-colans återtåg. Med det får jag avrunda månadens mest intetsägande inlägg hittills. Tack för mig och trevlig helg!

Dags att visa vem som bestämmer

Jag må ha dankat av i min faccination av fighting-spel. Jag försöker inte längre hitta den perfekta kombon eller nå den högsta ranken med mina favorit-karaktärer. Men denna nyhet ger mig ändå ett glädjerus.

Capcom VS. Namco. Eller ja, rättare sagt Tekken VS. Street Fighter. Många har drömt om detta möte, jag är definitivt en av dem. Men jag har aldrig vågat tro att det skulle bli verklighet. Det är ju trots allt två väldigt olika typer av spel som nu ska mötas, där jag har svårt att se hur Tekken-karaktärerna inte kan ha en fördel, främst med deras förmåga att kliva åt sidan för att undvika attacker.

Lösningen blir då kanske att nedgradera dessa karaktärer lite, för att ballansera upp karaktärsgallerier något. Kommer visserligen svida lite för en Tekken-entusiast som mig, men utan kompromisser kommer man ingenvart. Den enda frågan är väl vilken Street Fighter ska kunna plocka ner mig och Marshal Law på jorden?

Jag är peppad till tusen, det här kan faktiskt bli det bästa fightingspelet på väldigt länge.

Spel som kräver uppmärksamhet

Jag har verkligen tillräckligt med spel att spela ändå just nu. Känner mig svettig i mina försök att hinna med jobbet, spelandet och denna blogg – och jag behöver verkligen inte mer spel på min ”Att spela”-lista.

Men gud vad Limbo ser superläckert ut! Jag inledde den här dagen med att kolla på videon som gänget på gameplayer lagt upp och det såg ju sjukt underhållande ut. Visst har det sett lockande ut innan, men då snarare som något jag kan plocka hem och spela senare under året, när jag inte har något bättre för mig. Just nu känner jag dock att jag måste spela Limbo. Helst så fort som möjligt. Helst av allt nu.

Så vi får se, jag kanske måste klämma in Limbo mitt uppe i mitt sommarspelande. Man kan inte alltid stå emot alla de frestelser man utsätts för. Ibland är det ju halva tjusningen med tv-spel.

Fredagsmys i Rapture

Under de senaste dagarna har jag agerat gräsänkling. Emelie är på besök långt uppe i Sverige för att besöka ett dop, något jag inte kunde följa med på på grund av jobbet.

Med det fick det bli en myskväll för mig själv denna fredag. Eller nej, det stämmer inte riktigt, Leon har ju trotts allt också gjort mig sällskap i soffan medan jag inledde mitt andra spel för Spelsommaren 2010, Bioshock, som jag faktiskt aldrig spelat tidigare.

Har bara kommit in ett par timmar än så länge men det är en väldigt tilltalande och lovande inledning. Låt oss hoppas att resten av spelet är lika engagerande och att det fortfarande håller idag.

Nu ska jag och herr John Blund ha ett kortare möte innan det är dags för jobbet igen.

Spelsommaren 2010: Darksiders

Trots att sommaren varit igång ett bra tag nu så har mitt projekt Spelsommaren 2010 sackat efter. Jag skyller det mesta på Retroresan, lite på Red Dead Redemption och den sista gnuttan på mitt jobb, som jag givetvis måste sköta. Spelsommaren 2010 är för er som inte vet det, ett projekt jag bedriver för andra sommaren i rad, för att helt enkelt komma ikapp med de spel som man förpassat under det gångna året.

I varje inlägg kommer jag skriva kortare recensioner om ett eller flera spel. Först ut:

Darksiders

Plattform: Playstation 3
Speltid: 18-20 timmar
Trophies/Achivements: 71%

Två av mina vänner,  Söder och Thunberg, har under en rätt lång tid pratat väldigt varmt om Darksiders, påmint mig om att det är spel jag borde spela, ett spel som jag borde älska. ”Zelda on Steroids”, som Thunberg vid upprepande tillfällen kallat det.

Därmed tyckte jag att det var lämpligt att inleda Spelsommaren 2010 med Darksiders . Och Thunberg har inte helt fel in sin beskrivning; jag skulle dock vilja slänga in lite God of War i mixen. Faktum är att utvecklarna hämtat inspiration från en rad olika spel och karaktärer, kört allt i en mixer och försökt göra något eget av alla idéer, något som de på det stora hela lyckats med.  Du spelar War, en av de fyra apokalyps-ryttarna, som sätts på pottan ordentligt då han blir anklagad för att ha inlett ett krig som innebar slutet för människorasen. Därmed är det är upp till War att rentvå sitt namn och ställa allt till rätta igen.

Personligen tycker jag att inramningen känns lite ostig. Man har verkligen försökt göra allt så ballt och svullet som möjligt. War ser ut som en besatt Marcus Fenix och i stort sett varenda karaktär pratar med den mörkaste av basröster, gärna med lite growl-inslag för att göra saker ännu mer ”maskulina”. Visst kan en del försvaras i att det trots allt är demoner vi pratar om, men jag blir likvida väldigt less på det hela, bara någon timme in i spelet. Att röstskådespelet utöver det i överlag känns ruttet (bortsett från Mark Hamill som”The Watcher”) hjälper inte heller.

Men visst finns det positiva saker att säga om spelet också. Rent tekniskt är det snyggt, med häftiga och omväxlande miljöer, även om jag personligen inte uppskattar den grafiska ”Blizzard-stilen” lika mycket som mina vänner. Ljudmattan i bakgrunden känns solid och även om den aldrig riktigt står ut så skänker den alltid något till helhetsintrycket.

Spelets gameplay består av två huvudsakliga moment; pussel och action. Pusslen är många till antalet och i överlag väldigt långa och för mig utmanande. Kanske inte för att jag inte förstår vad jag ska göra, snarare att jag inte alltid ser vad jag kan göra. Actionmomenten är mer rättfram, med ett enkelt men väl fungerande stridssystem som genomgående är tillfredsställande. Visst kan man haka upp sig lite på att kontrollen är mappad på ett onödigt komplicerat sätt ibland, och det blir mycket hopp i menyerna mot slutet, men som allra oftast så fungerar striderna som en dröm. Dock så har Darksiders här bevisat att en låst kamera inte alltid är det sämsta alternativet, då den fria kameran i detta spel mest ställer till det, snarare än att späda på frihetskänslan.

Det man inte lyckas så bra med är variationen av dessa två moment som beskrivs här ovan. Pusslen tar i de flesta fallen alldeles för lång tid innan det händer något annat och känslan av framsteg, som är så påträngande i bland annat God of War, är här helt utebliven. Däremot håller näst intill samtliga bosstrider God of War-klass, något som jag uppskattar ofantligt mycket.

Så, förlåt Söder och förlåt Thunberg, men War har fortfarande inte ett skit att sätta mot Kratos. Med det sagt så innebär det inte att det på nått sätt är ett dåligt spel. Nej, Darksiders underhåller, mycket och länge och med dagens rea-pris alternativ är det definitivt något som de allra flesta bör prova på. Det är ett bra spel, helt enkelt.

Bäst: Ett riktigt bra stridssystem och många underhållande bossfighter.
Sämst: Halvljummen handling, bångstyrig kamera och temposvårigheter.

6/10